2022 del 1

Går det att vänja sig vid att bli ghostad? Jag kommer nog aldrig vänja mig. Att gå från att smsa flera gånger om dagen till att bara sluta svara, utan att något har "hänt" är något jag aldrig kommer förstå.

Jag tog senast idag bort en matchning på Tinder där vi skrivit vad som bäst kan beskrivas som noveller till varandra i två veckor. När vi sågs var ingenting som jag hoppats. En helt annan person. Klicket infann sig absolut inte.

Men när dejten var bra. När smsen fortsätter skickas. När det finns en flirtig underton. Hur kan det bara bli tyst då? Och varför fortsätter jag hoppas? Jag tycker ju att det är ett dåligt beteende. Och jag vill ju inte vara i en relation med någon som beter sig illa mot mig. Jag vet att Happy dating hade sagt "Då var det här inget för dig, dags att gå vidare. Ingen mer pannkaka". Men ändå väljer jag att inte sluta hoppas.

Nyårslöfte infriat

Har varit hos tandläkaren för första gången på 10 år. Inga hål. Dock tandsten. Har nu även varit hos en tandhygienist för första gången i mitt liv och tagit bort tandsten. Yolo o.s.v.

"Hur går det med killarna?"

Häromdagen frågade en kollega mig hur det går med killarna. Inte så bra, svarade jag. Började förklara att jag tycker att  Stockholm känns väldigt ytligt på dejtingfronten. Kollegan sa då att jag borde ha en kille som jag kan diskutera med. Det säger ganska mycket om kollegans bild av mig som person. Jag är tydligen någon som tycker om att diskutera saker.

Livspanik

Aaaah, vad ska jag göra med mitt liv?! SKA jag göra något med mitt liv?

En bra sak är dock att jag har bokat en tandläkartid.

Skärpning 2017

Tydligen skrev jag bara ETT endaste blogginlägg förra året. Känns ju inte helt godkänt kanske.

Jag levde nog vildare förra året än innan. Utmanade mig själv att släppa sargen lite extra. Gick dock inte till tandläkaren. Minns inte heller att jag bakade lemonpoppyseed-muffins.

Men! Nytt år, nya tag. Började året med att hooka med en Tinderdejt, vilket jag väljer att kalla för en väldigt bra start på 2017.

I år ska jag dricka jättemycket champagne. Fortsätta träna. Bara ha på mig bekväma trosor. Bada mer, helst på natten. Försöka fokusera mindre på ensamhet och mer på självständighet.

Det här året ska jag besöka minst två land jag aldrig varit i (Egypten i januari och Polen i juli), vilket känns utmanande på ett kul sätt. Ska även bli gammelmoster igen då mitt syskonbarn (som är ett år yngre än mig) är gravid med sitt andra barn. I övrigt är det här året ett oskrivet blad.

2017, jag hoppas att du blir ett snällt år.

Nytt år

Det här året ska jag leva lite vildare. Gå till tandläkaren. Läsa fler böcker. Rensa ut gamla kläder. Baka lemon poppyseed-muffins. 

Sorgsenhet

Känner mig ganska låg idag. Det började som en dålig känsla i magen av att ha missat något. Att något hade undanhållits från mig. Förmodligen är det så, även om det inte är helt bekräftat. Sen snurrade de negativa tankarna vidare. Jag återkommer ganska ofta till en tanke, och kan inte riktigt komma ifrån den. Jag är ingens förstahandsval. Det gör ont.

X

Plötsligt stod du bara där. Mitt ex A. Jag väntade på Sandra utanför bajamajorna inne på Popaganda och tänkte att vi nog inte skulle råka ses. En bekant hade berättat att han var där med dig, men hur stor är risken bland tusentals festivalbesökare? Tydligen stor.

Det sista jag hörde från dig var ett mail där du berättade att du hade flyttat till Malmö. Att du var ledsen över hur jag fick veta det, men att det bara blev så.

Din dialekt var bortslipad när du berättade om hur länge du bott i Stockholm. Du undrade var jag bodde och hur jag trivdes. Allt med det där leendet i ögonen som jag blev så kär i.

Jag undrar vem jag var i ditt liv. En parentes kanske. Nu stod jag där i ett neonrosa läppstift och tittade chockat upp på dig. Vad tänkte du?

Allt jag kunde tänka på efteråt var att jag ville berätta om min mamma och att hon inte fanns längre. Och fråga hur det var med din pappa som hade fått samma sjukdom.

Nu känner jag mig lite orolig över att vara lite rädd varje gång tunnelbanan passerar Kungsholmen. Jag vill nog inte träffa dig igen. Det kändes lite som en kniv i hjärtat när du frågade om jag kom ihåg dig. Som om jag någonsin skulle kunna glömma.

Tinder

Matchade med en kille som var snygg, jobbade med barn och hade en kanin(!). Innan jag hann fråga om det var hans kanin hade han tagit bort matchningen. Så förnedrande på något sätt. Undra vad som gjorde att han ångrade sig?

Livsmål del 1

- Köpa hus med renoveringsbehov på västkusten
- Skaffa en båt
- Ha en trädgård med en hängmatta i
- Besöka alla kontinenter

Dagens känsla

Det känns mest som att hela jag är fel, tråkig, ful och i vägen just nu. Jag undrar när det vänder. När jag gör så att det vänder antagligen. Men när ska jag orka ta tag i det? De där positiva tankarna som ska bidra till ett positivt liv känns ganska långt borta just nu.

Mors dag

I år verkar varenda människa lägga ut bilder på sin mamma på instagram på mors dag. Varje bild gör ont. Jag kommer aldrig mer få träffa min mamma. Det är så jävla orättvist.

Stockholm

Tänka sig. Jag fick ett nytt jobb och flyttade till Stockholm. Köpte lägenhet gjorde jag av bara farten. Så, här sitter jag nu. I min lägenhet i Stockholm. Inte hade jag kunnat tänka mig det när jag skrev mina nyårslöften i januari.

Celeste and Jesse forever

Jag har en mapp i Evernote där jag skriver upp filmtips, som jag sedan betar av en efter en. Igår bestämde jag mig för att se 'Celeste and Jesse forever', utan att minnas var jag fått tipset ifrån eller vad den handlade om.

Recension (Obs! Spoilers!): Bra skådisar. En hel del lols och roligheter. Men totalt orimligt manus? Det händer lixom ingenting? Tycker även det är lite smått orimligt att Celeste typ dissar Danny Castellano (från The Mindy Project), även om hon är smått känslomässigt otillgänglig. Det är också ganska orimligt att Jesse vill vara med Monica eller Veronica eller vad hon nu heter. Men som sagt, det händer inget i filmen. Det går långsamt och en väntar på att det ska bli någon slags handling. Men nä. Helt plötsligt är filmen slut. Jag rekommenderar er inte att se den. Är jag Hollywood-skadad när jag anser att det måste hända något? Är det egentligen okej att en film är ganska långsam och inte har dramatiska scener eller storys?

Nyårslöften

Vet inte ens vad jag lovade mig själv förra året. Skrev nog aldrig ner det. Minns att jag i ett svagt, berusat ögonblick på nyårsafton lovade att jag skulle byta jobb. Så blev det inte. Hittade säkert på fler konstiga löften under kvällen son aldrig blev uppfyllda. Men jag hånglade faktiskt mer än under 2013 i alla fall. Alltid nåt.

Det här är årets löften:

- Byta jobb och flytta (det är verkligen dags)

- Försöka hitta gnistan

- Laga fler matlådor

- Handla mer ekologiskt

- Basta mer

- Resa utanför Norden

- Minska min konsumtion av mjölkprodukter till minimum 

Borde kanske skriva mer också. Började nämligen precis gråta av att en anonym person kommenterade att hen tycker om det jag skriver. Blev så himla rörd. Tack.